Skvalränna, slukås eller slukränna?
Namnen är likartade och det är lätt att röra ihop begreppen. Vi skall försöka reda vad som är vad bland dessa tre istidsspår.
På flera platser slingrar sig låga och smala slukåsar nerför fjällsluttningarna, i stort sett vinkelrätt mot höjdkurvorna. Fina slukåsar finns bland annat på Fjätervålens västsluttning och på norra delen av Grundagsvålen vid Klutsjön.
Slukåsarna bildades då sand, grus och sten fyllde ut sprickor i isen där smältvatten rann utför fjällsluttningarna.
Slukrännor går också vinkelrätt mot fjällsluttningarna. Som namnet antyder är de formade som rännor istället för som åsar. Det kan vara en ravin som börjar till synes utan anledning och sedan fortsätter ner mot dalens botten. Där de bildats i fast berg ser de ut som djupa klyftor, likt yxhugg i berget.
Slukrännorna har bildats där smältvattensamlingar mellan iskanten och fjällsidan dränerats in under isen genom så kallade slukhål. Smältvattnet har forsat med väldig kraft nedåt i stora kanaler och sprickor under isen. Sådana stora sprickor fanns närmast den smältande isfronten. Genom att studera slukrännorna kan forskare förstå den smältande isens läge vid olika tillfällen.
Skvalrännorna ser ut som breda och flacka diken eller terrasser lite snett längs fjällsidorna. De är nästan parallella med höjdkurvorna, vilket skiljer dem från gamla strandlinjer som är helt parallella med höjdkurvorna. Fina exempel på skvalrännor finns på nordsluttningen av Store Svuku.
Skvalrännorna bildades där smältvatten strömmade längs den svagt lutande isytan. På så vis blev det en terrass mellan iskanten och fjällsidan.
Slukåsar vid Fjätervålen.
Slukrännor vid Grövelsjön.