Fäbodvallen är samlingsplats för folk och fä.
Bönder och fäbodjäntor
En del gårdar, särskilt kring Femundsmarka, har en historia som går tillbaka till 1600-talet då Røros kopparverk anlades. Men de flesta av Gränslandets gårdar på den svenska sidan kom till på 1800-talet.
Hade det inte varit för kopparverket så hade det inte funnits så många gårdar i dessa trakter. Arbeten i gruvan och smältugnarna krävde stora arbetsinsatser och det gjorde även transporter av malm, koppar, kol och ved. Men arbetena var tillfälliga och kombinerades därför med jordbruk och fäboddrift. Flera gårdar blev viktiga handelsplatser och gästgårdar för dem som arbetade för kopparverket och skogsbolagen.
Under 1800-talet ökade befolkningen i Norden. Många emigrerade till Amerika, andra blev nybyggare i avlägsna fjällbygder och utmarker. En del nybyggen i Gränslandet anlades då på renvallar, redan öppna gräsmarker där samerna tidigare haft sina boplatser.
Bland butauser och kjesmus
Fjälljordbrukens bas var kreatursskötsel vilket krävde stora slåtter- och betesmarker. För att få tillgång till mer mark åt djuren så bufördes fäna från gården till fäboden under några varma sommarmånader. Fäboden blev en samlingsplats för fän och människor under den tid man var borta från gården.
Det var kvinnorna; fäbodstintor, fäbodjäntor och vallpigor, som skötte sysslorna på fäbodvallen. Butauser kallas de i Jämtland. De såg till kreaturen och förädlade matvaror som kunde sparas till vintern. Av mjölken ystade ost och kärnades smör. Ofta tillverkades även kjesmus, grynost, messmör och andra speciella mejeriprodukter.
Vintersätrar i Femundsmarka
Normalt lämnas fäbodarna under vintern, men i Femundsmarka hände det att man stannade kvar ända fram till jul. Folk och kreatur vände visserligen hem i september för att låta djuren efterbeta på gårdens slagna ängar. När betet kring gården tog slut drog man åter upp till sätern där djuren fick äta av det hö som bärgats från säterns ängar. Man stannade ända till jul, då det åter var dags att bege sig tillbaka till gården. På så vis kunde bete och hö tas tillvara på bästa sätt.
Fän och fjös
I Gränslandet kan du träffa på getter och lantraser som Røroskor och fjällkor. De är väl anpassade till oländig terräng, magert bete och långa vintrar. Förr i tiden var lantraser betydligt vanligare, men nu finns endast ett fåtal små besättningar kvar. Vissa fäbodar lever ännu!
Andra är övergivna men spåren finns kvar. Åldrande står de där; fähus (fjös), eldhus, (störrösen), bustugor, hölador och stall, alla dessa byggnader som minner om gamla tider då fäbodbruket intog fjällvärlden.
Många som arbetade på Røros kopparverk skaffade jordbruk som bisyssla!
Fäbodjänta vid Lofjätåsen anno 2010.
Get på Lofjätåsen.
En av fäbodens många byggnader - en bod vid bäcken för att kyla mjölk.
Foton: Naturcentrum AB.
Allemansrätten upphör att gälla...
... då du besöker en gård eller fäbod! Fäbodarna är inte allmänna friluftsmuseer. Du rör dig i en annan människas hem.
En fäbodvall...
... är en samlingsplats för betande kreatur (fän) som fritt eller med vallning (gjeting, gätning) fick beta i dess omgivningar under sommarhalvåret. På norska kallas fäboden seter eller sæter.