Harr - en skymt av livet under ytan. Foto: Naturcentrum AB.

I fiskarnas värld

Under ytan i Gränslandets vattendrag och sjöar döljer sig en spännande djurvärld med en mångfald av olika småkryp och åtta olika fiskarter. Här nedan presenterar vi fem av Gränslandets mest typiska fiskar. Dessutom förekommer sik, lake och elritsa.

Röding – vår vackraste fisk

De djupa och mörka fjällvattnens röda härskare älskar kallt vatten. Ilsket röd buk, grönsvart rygg och vita fenkanter gör rödingen till Skandinaviens vackraste fisk, och det är en av de godaste att äta. Det feta köttet är mycket uppskattat på middagsbordet.

Rödingen kan väga upp till sju kilo men väger vanligen runt ett halvt kilo. Leken sker i bäckar, åar eller på grundområden i sjöar i augusti till oktober.

Rödingen äter mestadels små, bottenlevande djur som kräftdjur, snäckor och musslor, men även insekter. Större rödingar kan gå över till att äta fisk.

Öring – älskad allätare

Det finns flera olika typer av öringar – havsöring, bäcköring och insjöring. Det är samma art, men livsmiljön ger namn åt öringtypen. I Gränslandet finns insjööring och bäcköring.

Öringen är en vacker, strömlinjeformad fisk med brunaktig färg, gul undersida och röda och svarta prickar på sidorna. Under leken på hösten, mörknar fiskarnas färg och hanarnas käftar växer.

Små öringar lever mestadels på insekter och smådjur, medan de större övergår till att äta fisk. Insjölevande äldre öringar är glupska matvrak som kan bli över tio kilo tunga.

Harr – timjansfisken

Harren är en av fjällvärldens mest välkända fiskar, och dessutom Härjedalens landskapsfisk. Den har en fjällig, silvergrå kropp och tillhör, liksom öring, röding och sik, ädelfiskarna. Ett kännetecken är den svarta och röda, segellika ryggfenan som hos hanarna kan bli mycket stor.

Det vetenskapliga namnet Thymallus berättar att fiskens lukt liknar timjan Thymus. Harren äter mest insekter och har vitt kött. Den är en bra matfisk, men måste ätas tämligen omgående efter fångst. Kokt, färsk harr är en delikatess.

Harrens lek sker i samband med islossningen på senvintern på grundbottnar med sand eller i strömmande vatten.

Gädda – fjällvärldens krokodil

Gäddan är omisskännlig med sin avlånga, grönskimrande kropp, sitt stora huvud och kraftiga gap. Det är fjällvärldens krokodil som äter allt, till och med fåglar eller andra gäddor. Gammelgäddor gör verkligen skäl för namnet – de kan nämligen bli över 30 år gamla.

Gäddan står gärna på lur i skydd av vegetation eller stenar. Den angriper sitt byte blixtsnabbt, och biter bytet på tvären. ”När gäddorna leker i vikar och vass…, då är det vår”. Det är så man sjunger i visan. Leken genomförs alltså under våren och då på mycket grunt vatten.

Abborre – stor, grov eller tusenbroder

Abborren har vackra röda fenor och mörkt grönsvarta kropp. Ryggfenan har vassa taggar så var försiktig. Den äter det mesta, men maskar och fluglarver föredras. Under vintern lever de i stora stim på djupbottnarna men sommartid samlas abborrarna i vegetation, kring trädrötter och sjunkna träd. Den leker på grunt vatten under våren.

Unga abborrar lever i stim, men lever hellre ensamma ju större och äldre de blir. Ibland bildas småvuxna abborrbestånd – tusenbröder. Detta anses vara ett resultat av för stor konkurrens om födan.

Abborren finns spridd över hela Gränslandet. I sjöarna finns både bestånd med tusenbröder till bjässar som väger upp mot två kilo – så stora fiskar kan vara närmare 20 år gamla.

Rödingar på isen